Rita om bilden av dig själv

Vem är du? I dina egna ögon och i andras? Hur ser din egen bild av dig själv ut och hur ser andras bild ut? Rymmer de bilderna hela dig eller bara vissa delar? Kanske de delar du får mest uppskattning, bekräftelse och beröm för?

En fd kollega till mig berättade en gång att hon under hela sin uppväxt hade fått uppskattning och beröm när hon var snäll och hjälpsam. Och detta hade följt henne upp i vuxen ålder, fortfarande såg hon sig själv (och sågs av andra) som snäll och hjälpsam och hon kände också en press att leva upp till den bilden. Ibland blev hon dödligt trött på den och ville bara vara sur, grinig och självisk, men det vågade hon inte – vad skulle då hända med hennes självbild?

Själv har jag alltid fått beröm för att jag är duktig och högpresterande. Hela mitt liv har jag haft prestation som främsta drivkraft. Jag trodde att jag var outtröttlig och fattade inte att även jag har mina gränser och till slut kraschade jag in i den berömda väggen. Aldrig har jag känt mig så misslyckad – all energi var borta och jag orkade inte prestera ett uns. Och vem var jag då, om jag inte längre kunde vara högpresterande? Lyckligtvis hade jag en klok läkare som fick mig att inse att mitt värde inte ligger i mina prestationer, utan i hur jag är som människa. ”Är du en trevlig människa?”, frågade han. ”Ja, det tror jag i alla fall”, svarade jag. ”Är du mindre trevlig bara för att du inte orkar prestera?” ”Nej, det hoppas jag ju inte…”

Det där fick mig att tänka till och komma till en del nya insikter. Idag har jag en lite mer nyanserad bild av mig själv. Kanske är det något som kommer med ökande ålder, kanske blir jag lite klokare med åren eller så kanske jag helt enkelt inte längre bryr mig så mycket om att upprätthålla en så endimensionell bild av mig själv.

Jag gillar fortfarande att prestera, men jag väljer vid vilka tillfällen det är viktigt att vara på topp och när jag kan vara lite latare och ”köra på råstyrka” (som en tidigare chef uttryckte det när han inte tyckte att vi behövde förbereda oss inför ett möte).

En annan vanlig bild av mig är att jag är extrovert, supersocial och ständigt i farten. För några år sen fick jag en insikt att även om jag har ett socialt jobb och gillar att stå på scen, så har jag faktiskt inget större socialt behov när jag är ledig. Tvärtom, då vill jag helst bara vara ifred och inte prata med någon. Kanske är jag mer introvert än jag har trott eller så kanske det bara handlar om återhämtning. Det är inte så viktigt vad jag kallar det – det viktiga är att våga lyssna inåt och vara den jag vill och behöver vara just nu – och inte känna mig tvingad att leva upp till en bild av hur jag ska vara. De senaste åren har jag verkligen odlat den här introverta delen av mig och mått otroligt bra av det.

Sen har vi den bild av mig som hänger ihop med mitt ämnesområde. Jag föreläser om att fokusera på det positiva, på styrkor och det vi gör rätt, och titeln på både min bok och min mest populära föreläsning är ”Släng problemglasögonen”. Det hindrar inte att jag också kan vara gnällig, negativ och älta mina misslyckanden, och då älskar människor i min omgivning att hojta ”Men Gunnel, släng problemglasögonen nu!” Men jag tror att om jag alltid skulle vara positiv till precis allt skulle jag nog bli ganska odräglig, och mitt budskap är inte heller att vi ska gå omkring och låtsas att allt är rosaskimrande, fluffigt och harmoniskt – den bilden är en kraftig förenkling av vad jag står för.

Kanske är det dags att ifrågasätta och rita om den där bilden du (och andra) har av vem du är? Du är så oerhört mycket mer mångfacetterad än den bilden, du har olika sidor som kommer fram i olika situationer och det är något gott och bra. Släpp fram alla nyanser av dig själv och var stolt över din mångsidighet!