”Hur gick det idag?”
”Bra.”
”Vad skönt.”

”Hur gick det idag?”
”Dåligt.”
”Nej, vad tråkigt! Varför då? Vad hände?”

Är det inte intressant hur vi ofta tar sådant som är bra och bara lägger det åt sidan, medan vi gärna borrar vidare i det som är mindre bra? Vi är oftast mycket mer benägna att gå till botten med och hitta orsakerna till problem och misslyckanden, än att hitta orsakerna till att det går bra.

Häromdagen åt jag lunch med en kollega och varje gång hon berättade om något kul eller bra så frågade jag ”varför då?”, ”vad är det som gör det så roligt?”, ”varför gick det så bra?” osv. Det ledde till långa utläggningar från henne, där hon verkligen gick på djupet och reflekterade högt kring vad det var som var bra/roligt och varför. Utläggningar som fyllde både min kollega och mig med positiv energi.

Jag säger inte att du ska ignorera dina vänner, kollegor eller barn nästa gång de har misslyckats med något, men tänk om du skulle prova att reagera med samma nyfikenhet när något har gått bra?

Testa även att göra samma sak när du frågar hur någon mår. ”Bra” säger de. Och då ler du och säger ”Varför då?”. :)
 

Arbetsglädje och trivsel stimulerar goda prestationer och goda resultat på arbetsplatsen. Det vet vi sedan länge. Men den amerikanska trend vi nu ser där företag erbjuder fantastiska (?) förmåner som gör att de anställda egentligen aldrig behöver gå hem, har obligatoriska hejaramsor och bolagssånger, och skickar sina anställda på kurser där de ska lära sig tänka positivt, den trenden är jag ganska tveksam till. (Läs mer om sekttrenden i Veckans Affärer eller Huffington Post) 

Arbetsglädje kan inte tvingas fram med kosmetiska åtgärder på ytan. Arbetsglädje kommer snarare av att jag som anställd känner att jag bidrar och gör ett bra jobb, att jag får använda min kompetens och mina styrkor, får uppskattning och erkänsla för det jag gör, har någorlunda tydliga mål att arbeta mot, har goda relationer med mina kollegor och min chef, att jag möts av respekt, får göra min röst hörd och kan påverka framförallt min egen situation, och helst också får vara delaktig i större frågor på min arbetsplats.

Några gånger har det hänt att jag som föreläsare har blivit presenterad med orden ”och nu ska Gunnel Ryner lära oss att tänka positivt!”.

Då riktigt ser jag hur åhörarna vänder taggarna utåt, och det med all rätt! Jag har då fått börja med att dementera, och förklara att jag inte alls är ute efter att lära någon att tänka positivt, och min bok och föreläsning om att slänga problemglasögonen handlar INTE om att få anställda att sluta klaga och i stället se allt i ett positivt, rosa och fluffigt skimmer.

De handlar snarare om att vi som individer, grupper och organisationer borde bli bättre på att se våra styrkor och det vi och våra kollegor/medarbetare gör bra, och att bygga utveckling på det som fungerar, istället för att bara leta fel, åtgärda brister och kritisera människor. Att uppmärksamma allt som redan görs bra, och låta människor känna sig stolta och uppskattade, bidrar till att skapa en positiv atmosfär och lägger grunden för ännu bättre resultat.

Vi kan aldrig tvinga eller lära någon att vara glad och positiv. Det måste komma inifrån. Det vi KAN göra är att skapa förutsättningar för genuin arbetsglädje.